“Bara en mellanöl” – en julsaga
När Robert är liten lovar han sig själv att aldrig bli som sin farsa, en sån där alkis som är full mest hela tiden. Men det blir han, utan att riktigt förstå hur det gick till.
Lyssna på artikeln uppläst av Robert Bohman i ett specialavsnitt av podden En beroendepodd
Klicka här för att öppna Spotify och lyssna
Julafton, 1979. I det lilla villaområdet i Enskede utanför Stockholm ligger snön tät i stora, tunga drivor. Det har snöat i flera dagar nu, ett kompakt snöfall som har den där förmågan att tysta alla världens ljud. Sådär magiskt mycket snö då man helst ska hålla sig inne och bara ge sig ut på vägarna om man verkligen måste. Det är den perfekta kulissen för årets mest efterlängtade kväll.
I ett av de små husen är allt precis som det brukar vara på julafton. Arne Weise talar tryggt från sin fåtölj i tv-rutan, från köket doftar det av honungsgriljerad skinka och tomten, han som smitit iväg för att köpa tidningen, är full.
De vuxna skruvar på sig när tomten delar ut sina paket med blanka ögon. Det är konstiga julklappar, som oliver på burk och saltgurka. Hafsigt inslagna i skrynkligt presentpapper, utrivna tidningssidor eller ingenting alls. Sånt som tomten köpt i första bästa Konsum-butik med extra julöppet. Sånt som ingen egentligen vill ha.
Tomten drar långsökta vitsar med fräcka anspelningar som ingen heller orkar lyssna på. Kanske skrattar någon artigt. Men ingen säger nåt. Robert, som bara är åtta år, fattar ändå:
“Ingen pratade om det, även om alla visste att farsan, som alla kallade honom, med största sannolikhet skulle vara berusad redan när han kom. Jag minns att jag från att jag var väldigt liten tyckte att det var jobbigt att de vuxna inte var ärliga och bara sa som det var. För mig var det ju så tydligt hur det låg till. Att han hade druckit.”
Tomten, Roberts styvpappa Farsan, är nämligen en alkis. En sån som smygdricker vin nere i källaren ur flaskor som han gömt bakom den gamla oljepannan. En snäll och ganska harmlös alkis. Aldrig gapig. Aldrig våldsam. Men ofta utkastad.
Roberts mamma, hon är tyst. År efter år. Det är en börda som hon bär med bravur, där ensam är stark och ju färre som vet, desto bättre. För det finns ingen som tiger som hon – Farsan, han är ju bara trött, han har sovit för dåligt, han har jobbat för mycket eller behöver bara åka hem till sig själv ett tag.
Redan som liten lovar Robert sig själv att aldrig bli som Farsan. Men det blir han. Han blir till och med värre, utan att riktigt förstå hur det gick till. Hur skulle han ha kunnat låta bli när den första fyllan är precis som att komma hem, trots att han tidigt i tonåren inte ens velat prova. Någonting i honom visste redan då att det här, det kommer nog gå åt helvete.
När han själv blir styvpappa i 20-årsåldern har alkoholen och lögnerna blivit självklara följeslagare i hans liv, liksom drogerna han snart blir beroende av. Men vem bryr sig om alla varningsflaggor när man är nykär och går som på moln. I Roberts fall är det kokainet som är hans nya tjej, en kärlek som lockar med drömmar, självsäkerhet och magi:
“Jag blev den version av mig själv som jag alltid velat vara, men framför allt så kunde jag skapa. Jag var övertygad om att drogerna gjorde mig kreativ.”
För Robert är en konstnärssjäl. Det har han alltid varit. Med drogernas hjälp tror han sig låsa upp oupptäckta, kreativa dimensioner i sitt inre; han syr kläder och snickrar ihop möbler, öppnar upp en klädbutik och snart också flera populära nattklubbar. Han bygger myten om sig själv som gåtfull kreativ persona, där droger och kreativitet går hand i hand.
Framgången kommer snabbt. Han är ung och har pengar på fickan i en parallell verklighet av kändistäta modevisningar och VIP-fester, långt bort från 90-talets dystra finanskris:
“Den här livsstilen var en del av mig och jag älskade den. Den hörde till mitt liv som nattklubbsägare och kreativ person. En fri, gränslös tillvaro där allt var möjligt. Att dricka alkohol och ta droger var en självklarhet. Det var en grundläggande del av vår gemenskap, av världen vi byggde och ägde där vi var stjärnor.”
När han träffar sin blivande fru, vars son han blir styvpappa till, lugnar Robert ner sig. I alla fall till en början. Någonstans förstår han att alkohol, droger och barn inte är en särskilt bra kombination. Vardagsfestandet förpassas till helgerna, men av någon anledning blir det ändå alltid lite för mycket när han går ut, även om han inte tänkt sig att det skulle bli så.
Som den där julen när han är tomte på Tranan, uppesittarkvällen innan han ska träffa sina blivande svärföräldrar för första gången. Året är 1993. Inne på krogen serveras rykande varm glögg med mandlar och russin, julmusik strömmar ur högtalarna och tomten själv, kvällens hedersgäst, har placerats vid det allra bästa bordet:
“Då fick man spela tärning mot tomten, där den som vann fick ett järn. Och tomten, ja han vann ju nästan hela tiden.”
När Tranan stänger vinglar Robert in i en taxi med julklapparna som han tagit med sig till krogen. Det är kassar fulla med paket till hans mamma och svärföräldrar, till styvsonen och frun. Allt är förberett. Han ska bara stanna till vid sin butik och plocka upp något till frun innan han åker hem. Då blir allt svart.
När han återfår medvetandet vid lunchtid på julafton tar det en stund innan han inser var han är någonstans. Han ligger på golvet inne i butiken. Det drar kallt från dörren som står på vid gavel ut mot gatan och taxin, den med alla julklappar, den har stuckit för länge sen:
“Min fru trodde först inte på mig när jag berättade vad som hade hänt. Hur kunde jag ha blivit av med julklapparna?”
Visst – det var inte en särskilt önskvärd situation, men sånt kan ju faktiskt hända efter en blöt uppesittarkväll på Tranan, resonerar han.
Den villfarelsen kommer Robert att klamra sig fast vid i flera år framöver. Familjen med styvsonen och frun växer snabbt med ett, två och tre barn, men inte ens det kan stoppa hans skenande missbruk. I slutet av 90-talet går han från något gram kokain om dagen till fem och slutligen tio. Han börjar förstå att han har ett problem. Problem med alkoholen, intalar han sig själv. För om han bara slutar dricka, då kan nog allt bli bra. Då kanske livet kommer att funka igen. Kokainet däremot, det släpper han inte.
Men utan alkoholens balanserande effekt faller han snabbt ner i ett mörkt och skruvat kaninhål. Plågad av laddtorskens alla kval stryker han längs Stockholms gator, övertygad om att någon är ute efter honom. Han ser den hemliga polisen i varje gatuhörn, i alla män med solglasögon, i alla bilar som parkerat utanför hans hem. Han barrikaderar sig i lägenheten, skriker och gormar, river ut skåp och byrålådor i jakt på dolda mikrofoner och andra bevis. Bevis på den komplott mot honom som hela världen nu är med på:
“Jag blir spritt språngande galen väldigt snabbt. Ohyggligt paranoid.”
Efter millennieskiftet drabbas Robert av hjärtstillestånd, hamnar på LVM-hem och skriver in sig på flera behandlingar, men kan inte hålla sig nykter i mer än några timmar på utsidan. Äktenskapet faller i bitar. Hustrun ansöker om skilsmässa. Sina barn, hans älskade pojkar, träffar han allt mer sällan. Han kan inte hålla sig drogfri, men vill inte vara den man och pappa som han blivit. En pappa värre än Farsan. Kanske borde han bara ta livet av sig.
År 2000, när det är som mörkast, hör Robert talas om en tolvstegsgemenskap i USA som då inte finns i Sverige, en gemenskap som riktar sig till kokainister. Han flyger till New York bara för att gå på ett möte och kan äntligen relatera till berättelserna som han hör. Det har han aldrig gjort tidigare. Han är sjuk. Han har en sjukdom. Det är först nu som det sjunker in.
Full av kraft återvänder han hem. Den här gången ska han bli nykter på riktigt, den här gången ska det gå. Men en mellanöl kanske han kan ta någon dag före julafton. Bara en. Det kan han faktiskt unna sig. Nu förstår han ju sin sjukdom, nu vet han ju så mycket om den.
Robert tänker på den där mellanölen i nästan sex veckor. Hur trevligt det kommer att bli. Var han ska dricka den. Hur lång tid det ska ta att dricka den.
Han väljer ut en bar med dunkel belysning i korsningen Malmskillnadsgatan och Mäster Samuelsgatan. En bar som säger välkommen in, vi dömer ingen – här kommer du förmodligen inte träffa någon som du känner. En sån där bar för figurer av tvivelaktig karaktär och andra alkisbröder.
Det blir perfekt. Exakt klockan tre ska han sitta där i godan ro med lite nötter och läsa tidningen i precis en halvtimme innan han går ner till NK för att handla julklappar.
Prick klockan tre den 22:e december kliver han in på krogen med tidningen under armen. Snabbt slår han sig ner på en ledig stol intill bardisken – en mellanöl, tack. Men det tar inte en halvtimme att dricka den där ölen. Han läser inte tidningen och han beställer inga nötter. Efter bara några minuter är både ölglaset och någonting inom honom själv ekande tomt.
Med en enorm kraftansträngning tar han sig ut på Mäster Samuelsgatan igen. Det är mörkt ute. I myllret av stressade stockholmare som ordnar med de sista julbestyren pratar han högt för sig själv. Att det är bra nu. Det blir inget mer. Bara en mellanöl. Gång på gång upprepar han det, hela vägen till NK-huset som glittrar i ljuset av den upphängda julbelysningen – bara en mellanöl. Som en slags besvärjelse mot all den stundande galenskap som han vet är på väg. Men det är meningslöst:
“När jag kommer in på NK sätter den fysiska allergin igång. Det är som ett kugghjul i kroppen som börjar rotera. Jag kan inte längre tänka på någonting annat än en åtta whiskey, bara en åtta. Sen ska jag handla julklappar.”
En åtta whiskey blir åtta åttor whiskey på ett sunkigt hak mitt emot NK. Ett samtal till langaren som vägrar sälja blir till flera samtal. Till slut åker han hem till kranen som ger upp – ta en gubbe och stick. Han häller ut hela påsen på köksbordet, delar upp det vita pulvret i två stora linor och drar i sig allt på en gång:
“Det här är väl inte ett gram din jävel, säger jag till honom. Sen kollapsar jag.”
Någon jul hemma med frun och barnen blir det inte för Robert. Han får ett blankt nej när han snubblar in i trapphuset, bankar på ytterdörren och rycker i handtaget. Dörren är låst.
Vad som händer resten av den julaftonen minns han inte. Det är som om hans undermedvetna tröttnat på att spela in. Det är ändå inget som man vill komma ihåg. Kvar är bara ett par flimriga upptagningar, som minnet av den där gubben på krogen vid Centralstationen. Han som sitter där ensam. Det är bara de två där. När Robert frågar om han får slå sig ner med sin öl nickar gubben till svar. Det får han. Gubben gråter. Det gör Robert också. Men de säger inget till varandra.
På juldagen vaknar han upp i en sjukhussäng. Hur han har hamnat där vet han inte. Det enda han vet är att han inte längre vill dricka och knarka, inte längre svika. Inte vara den där pappan som är trött, som sovit för dåligt, som jobbat för mycket eller som bara behöver åka hem till sig själv ett tag.
Under mellandagarna försöker han desperat få plats på ett behandlingshem, men ingen vill ta emot honom. Pengarna är slut. Han får den briljanta idén att åka till ett av dem, Korpberget i Kramfors, utan någon som helst förvarning – då kan de väl inte neka honom.
Med ett klippt Amex-kort snackar han sig till en taxiresa från tågstationen i Sundsvall och släpps av utanför behandlingshemmet, mitt i natten. Han är full och påtänd. Snön ligger packad längs den gula träfasaden med dess spröjsade fönster. Det är kallt. Taxin drar iväg med en rivstart och försvinner in i mörkret. Då kommer någon ut ur huvudentrén. Det är behandlingshemmets nattvakt Tommy. Han som ser ut som Jaws i James Bond och som säkert är minst två meter lång.
Innan han vet ordet av brottas han ner på marken, släpas in i en behandlingsbuss och körs tillbaka mot tågstationen. Han bönar och ber, gråter om att få stanna. Det går ju inga tåg nu. Han kommer ju att frysa ihjäl. Men det skiter Jaws-Tommy i och trycker gasen i botten på den mörka, slingrande skogsvägen upp mot bron som leder ut till motorvägen. Jaws-Tommy är less på Roberts pundarfasoner. Det här är liksom inte första gången som han vänder upp och ner på behandlingshemmet och sätter andras nykterhet på spel.
Då kapitulerar Robert. Nu orkar han inte mer. Nu kan han lika gärna dö. När han ser konturerna av bron i skenet av bilens framlyktor öppnar han passagerardörren och kastar sig ut.
Men han dör inte. Han landar i en snödriva utan en skråma. Däremot kanske Jaws-Tommy ringer en ambulans om han spelar död. Det gör han inte. I stället bromsar Jaws-Tommy in, kliver ut ur bussen och ber honom att sluta tramsa. Och så ringer han polisen.
Dagen därpå, den 29:e december, vaknar Robert i en fyllecell hos polisen i Kramfors. Hur fan blev hans liv så här? Då, från ingenstans, dyker en mening upp i hans huvud:
“De finns de som inte förmår vara ärliga. För dem är chanserna mindre.”
Meningen, som han tidigare hört på tolvstegsmöten, har han aldrig läst själv eller diskuterat med någon. Inte heller kan han placera den i någon särskild kontext. Ändå finns den med honom i den kala fyllecellen på den slitna plastbritsen där han sitter. En vänlig men bestämd påminnelse – det finns de som inte förmår vara ärliga. För dem är chanserna mindre.
När han släpps ut börjar han fundera på det där med ärlighet. Han kanske ska pröva att vara ärlig. Han har ju prövat allt annat. Eller så kanske han bara ska fixa lite kokain och ta allt det där en annan dag. Men för en gångs skull så gör han inte det.
I stället åker han tillbaka till behandlingshemmet. Han får en chans till och är för första gången ärlig när han berättar sin livshistoria för gruppen. Inga försköningar. Inga förmildrande omständigheter. Alla gånger han knarkat när han varit där. Hur han tog upp sina barn på permission för att han då kunde passa på att fixa alkohol och droger. Lögnerna till frun. Till sina anställda. Till sig själv. Allt. Allt som gnagt i honom i flera år läggs upp på bordet. Det känns befriande att få erkänna. Det känns skönt att få vara ärlig på riktigt.
Den första tiden i nykterheten kretsar kring många sådana beslut, beslut som kommer att rädda hans liv. Ska han eller ska han inte. Ja eller nej. Som på tåget när han åker hem från behandlingshemmet och serveringsvagnen rullar förbi. Nej, han vill inte ha något att dricka. Fast. En öl kanske han kan ta. Bara en. Och så vänder han sig om. Då är vagnen borta.
För plötsligt är det som om något leder Robert rätt. Han flyger till London bara för att gå på tolvstegsmöten i samma gemenskap som han upptäckte i New York. Han tar en sponsor och går tolvstegsprogrammet. Jobbuppdragen trillar in igen. Han håller sig nykter, för den här gången är det någonting som är annorlunda. Frun tar honom tillbaka och när hösten går över i vinter får han äntligen fira jul med sina barn igen:
“Den första nyktra julen var jag så enormt tacksam. Tacksam och glad över att jag fick komma tillbaka trots att jag brutit så många löften dessförinnan. Det var en genuin lycka att bara få vara hemma med min familj och se glädjen i barnens ögon.”
Julen 2022, över 20 år senare, är allt precis som det brukar vara på julafton hemma i Roberts lägenhet i Stockholm. Kalle Anka fyller tv-rutan, kungsgranen är pyntad och där under ligger paketen till alla barnen omsorgsfullt inslagna i vackert presentpapper. Sånt som de faktiskt önskat sig, de numera sex ungarna i barnaskaran. Och tomten, han är nykter. Det är han varje år.
Kanske låter det du precis läst som en påhittad julsaga, men det är det inte. Det är berättelsen om en resa mot ett liv i nykterhet och drogfrihet, ett liv i sanning i stället för lögn. För Robert Bohman har inte druckit eller tagit droger sedan den där natten i fyllecellen. Men att komma dit, till ett nyktert liv, var ovant i början. Nervöst och lite läskigt ibland:
“Så brukar det vara för oss beroende. Det är en del av resan.”
Kanske är du som läser det här också nynykter. Kanske är det här din första nyktra jul på många år. Kanske är du stressad och orolig för att den inte kommer att bli som du önskar. Ta det lugnt och var inte så hård mot dig själv, är Roberts råd. Det här är bara den första julen av många:
“Precis som när man rehabiliteras från vilken sjukdom som helst så behöver man ta det lite lugnt i början. Det är okej om det känns jobbigt. Man får gå och lägga sig tidigare eller avvika från de andra. Var medveten om dina gränser och ta det försiktigt.”
I dag arbetar Robert som beroendeterapeut och har vigt hela sitt liv åt att hjälpa andra beroende. Han har grundat The House Rehabilitation, som han driver tillsammans med Felix Granander, även han en tillfrisknad beroende. Den kreativa sidan i honom, den som alltid funnits där, använder Robert nu för att skapa en miljö där man vill vara, där man faktiskt vill tillfriskna. Och det gör nästan alla hans klienter. Men den berättelsen kan vi ta en annan gång.
Skribent: Anaïs González Cruz
Robert Bohman
God jul och gott nytt år! Våra medarbetare Hanna, Emilie och Emma finns på plats under hela julen och mellandagarna om du vill prata med någon. Hör av dig till oss på 076-600 80 30 eller skicka iväg ett mejl till info@thehouserehab.com.
Kontakta oss
info@thehouserehab.com eller ring 076-600 80 30 - vi återkopplar alltid fortast möjligt!